Det är viktigt att tänka på att rauner (och många andra folk inom Mundana) har skiljda sätt att tänka, resonera och bete sig än moderna människor. Det är förstås självklart, men inte alltid lät att göra rent konkret. Här följer en fri lista av beteenden eller motsvarande som kan användas i spel och som belyser rauniskt sätt att tänka:

Traditioner

• Högljutt skrika när man attackerar
• Skär sig ofta i armarna för att markera när de gjort något ärofullt och mäktigt. Vanligt också att märka vapenskaften med hack för det antal motståndare man dödat.
• Sjunga vid ritt för att hålla tristessen borta
• Älskande par brukar ofta jaga varandra på hästar för att slutligen enas i kärleksstund i gräset (också bra för att komma ifrån jurtan, där man annars får dela bädd med resten av familjen)
• Slakta ett får genom att skära upp det inifrån
• Gästfrihet mot alla som dyker upp enligt tradition, även fiender
• Urga: en lätt stång med rep, används som lasso. Urgan används också som vimpel, bland annat för att märka ut en plats på slätten där man vill vara ifred (ex. för kärleksstunder). Detta respekteras av alla rauner.

Synsätt

• Rauner anser sig vara den främsta rasen i skapelsen. Övriga folk, liksom djur och monster, är endast hinder på vägen. Det betyder dock inte att man föraktar andra folkslag – finns det något att vinna på dem kan man, precis som hästar och horndrakar – utnyttja dem.

• Rauner i allmänhet anses vackra om de är långa, bleka, har mandelformade ögon samt har välvårdat, långt, svart hår. (Inom vissa kulturer anses de rauniska männen vara särskilt vackra, bland annat i Jargien och västlanden).

• Kvinnor bör inte vara storbystade, rundade eller satta. En vacker kvinna är lång och smal, gärna plattbröstad, med skarpa anletsdrag och väldigt långt, kolsvart hår.

• Rauniskt talesätt: ”Kvinnor och vildhästar rider samman”. Kvinnor förväntas vara ”bångstyriga” och viljestarka. Är de fogliga ses de som sinnessvaga, och det får mannen att stå i dålig dager. Kvinnan kan till och med få dominera mannen, även om mannen i fråga inte direkt får beröm för detta.

• Rauniska män bör ha god men välansad skäggväxt – i allmänhet är dock skäggväxten gles, så kraftigt behårade män får extra respekt. Långt hår, i en fläta, är en regel, utom på yngre barn. Männen förväntas dock inte spara håret för långt, eftersom det hindrar i strid.

• Rauniska män förväntas vara beslutsamma och hårda, men en god man kan resonera och kompromissa. Grymhet är inte en dygd, men grymhet mot andra folk ses inte riktigt som äkta grymhet.

• Intimitet existerar inte som fenomen. Det är normalt att alla familjer delar tält, och det saknas helt privatliv. Få föremål är ”ens egna”, och sex eller nakenhet är helt naturligt för de vuxna tältmedlemmarna. Dock förväntas fullvuxna skaffa sina egna tält. Personliga behov utför man strax utanför tältlägret, ofta i samvaro med andra. Vill man ha privatliv – oftast synonymt med att ”vara nära andarna/gudarna/naturen” rider man ut på slätten och är borta en längre tid.

• Synen på döden är väldigt pragmatisk. Livet på slätterna är alltid på gudarnas nåder. Att folk dör, hela tiden, är lika naturligt som att hästar dör hela tiden. Döda skall dock hedras i ritualer, och man vill minnas de döda med glädje – begravningar är stora fester. Endast mödrar förväntas sörja (sina) döda. De som överlevt länge är antingen visa (om de inte var krigare) eller fega (om de var krigare). Att dö av ålder är oftast ett ovärdigt sätt att dö på, helst dör man i strid eller under jakt. Vid avrättningar ansese det ibland mer hedersamt att dö utan blodvite – men strypning eller klubbning – men det är endast förunnat viktiga män. När de sina dött är det vanligt att man ger dem en enkel svepning och tar dem till närmsta gravkulle. Där får de ligga öppet och ”ätas av korparna”, vilket är ett offer till Himmel.

• Rauner mäter föremåls värde i hur svåra de är att återskapa. En hornbåge är således väldigt värdefull, därefter kommer goda metallvapen och -rustningar, därefter goda hästar. Vanliga ridhästar råder det dock ingen brist på och ses ibland nästan som en förbrukningsvara. I allmänhet har rauner en stor förkärlek för föremål och de samlar gärna på sig vapen, smycken och kläder. De rituella kläderna hos raunerna kan vara väldigt påkostade, särskilt för kvinnor, och anses mycket värdefulla då goda tyger oftast måste köpas in utifrån. Många föremål tillskrivs mystiska egenskaper.

Beteenden

• Blixtar anses vara gudomliga varningar. De som dödas av blixten tros ha förolämpat gudarna.

• Alla rauner har deltagit i arbetet kring födsel, avel eller slakt av boskap eller hästar. Detta har bidragit till att avdramatisera död, köttsliga lustar och födsel även bland människor. I krig ses ofta fienden som slaktboskap, och hanteras på ungefär samma sätt. Under Tarbatais erövringar beordrades han vid ett tillfälle, enligt legenden, att en stad skulle omintetgör. Arbetet fördelades så att varje krigare fick trehundra invånare att slakta var.

• Barn under 12 års ålder ses inte som fullvärdiga människor, och räknas ofta inte till stammens invånare (”ryttare”). Om de uppvisar handikapp eller större skador är risken stor att de sätts ut i vildmarken, eller dödas i sömnen av sina mödrar (för att dölja skammen). Dessa barn ses som förbannade och de får inga begravningsriter och sörjs inte. Samma gäller för mindre barn som dör av sjukdom eller motsvarande.

• Slavar ses mer som djur än människor, även om det förstås kan finnas personliga band mellan en slav och en raun. Det anses dock olämpligt att ligga med slavar, framförallt om de inte är av raunisk härkomst. Det hindrar inte att det är vanligt. Att döda någons slav är likställt med stöld.

• Trots att raunerna kan ses som brutala högaktar de visdom och erfarenhet. De anser dock inte att man kan leva sitt liv endast med slughet/vishet, man måste kunna visa på fysisk förmåga också.

• Vanliga fritidssysselsättningar för rauner är hantverk, hårvård eller berättande. Det är mycket populärt både att lyssna på och delge berättelser, rykten, legender och skvaller, bland både män och kvinnor.

• Hämnd är ett centralt begrepp för rauner. Öga för öga, tand för tand (eller som raunerna säger, ”häst för häst”). Alla straff som utdöms är antingen av typen ”gudarna dömer” (envig eller prövning) eller ”häst för häst”. Om en slav dödas, har målsägandets klan rätt att döda eller ta en slav av den skyldige. Om en broder dräpts, skall en border dräpas på motsatt sida. Om sådan utjämning sker kan de två parterna ofta komma överens och i vissa fall bli vänner.

• Bland rauner anses det alltid vara acceptabelt att luras, fly (taktisk reträtt) och bedra, om det är led i en större konflikt. Att förlora eller helt ge upp en konflikt är dock mycket ohedersamt. I fältslag är man pragmatisk – befälhavaren finns ofta på en kulle, inte i stridens mitt – och det är en normal del av taktiken att fly med styrkan i underläge (eller för att luras).

Gudatro

• Små och stora offer är mycket vanligt bland raunerna. De flesta kan genomföras av vem som helst, inte bara pajoner/ihanor. Det är vanligt med offer innan strider, jakter, prövningar, giftermål, oskuldens övervinnelse, födslar och begravningar. Vid större händelser offrar man djur eller slavar, vid mindre kan man offra tillagad mat eller sprit. Det händer också att man offrar sitt eget blod, eller säd, inför personliga prövningar.

• Nedlagda rauniska fiender hedras ofta med en kort rit efteråt, där deras blod sprids över marken. Detta för att påkalla gudarnas uppmärksamhet och klargöra att fienden kämpade väl.

• Gudarna anses vara mycket nyckfulla och opålitliga. Att offra till dem är enda sättet att blidka dem, men det berättas många legender om hjältar som tagit upp kampen mot gudar för att visa sin rätt.

• Gudarna ser inte allt. Vill man dem något måste man uppmärksamma dem, ofta med höga rop, eldar eller offer. Det går alldeles utmärkt att lura gudarna och smussla med sådant de inte gillar, men de visa menar att förr eller senare kommer gudarna upptäcka allt ändå. De är mycket sluga, de där gudarna.

• Att tala till gudarna sker lämpligen genom att man ropar till dem – annars skulle de inte höra. Man kan också lämna efter sig meddelanden, i form av offer, stenrösen eller liknande tecken – förr eller senare drar ju Vind, Eld, Himmel eller någon annan gud förbi. Följdaktligen – vill man kontakta Vind bör man göra det i stark vind, budskap till Eld bör brännas, budskap till Himmel kan ropas mot solen eller skjutas med pil. Kärlek och Krig anses vara närvarande för det mesta, men lämpligen kontaktar man dem i närhet av faktiskt krig, eller kärlek (även vänskap).

• Var och en är fri att tolka gudarnas tecken, men pajoner eller ihanor har alltid veto eller tolkningsrätt, även över khaner. Det förutsätts att pajoner eller ihanor vet vad de pratar om, även om dessa i sällsynta fall genomskådas som lögnare och dräps.

Järtecken

Raunerna tror mycket på järtecken, möjligheten att se framtiden eller gudarnas vilja i händelser runt omkring dem. Man letar framförallt efter järtecken när man offrar och blotar, men de kan även uttolkas i andra viktiga situationer. Typiska järtecken som kan tolkas olika beroende på sammanhang är:

• Falk flyger
• Falk störtar
• Död falk
• Häst vägrar
• Häst faller
• Regn & sol samtidigt
• Stäppbrand
• Molnformer
• Vitt djur
• Missbildat djur
• Märken på kroppen

Styrs officiellt av den veke khagan Vankor, men de flesta är ense om att ett ”råd av kvinnor” styr Yisun. Klanen har en större andel kvinnor, som dessutom är mycket eftertraktade bland andra stammar och klaner. Även om Klan Yisun rent geografiskt tillhör västraunerna så har de tack vare sekel av ingiften täta band till Eviga Vindens hord men även Kärlekens stam.

Klan Yisun är de som är bofasta i Ikankor, raunernas stora mötesplats på sommaren.