Novis Andros föddes som tredje sonen till Emanus Ulixes, exaktor (fogde) till yrket i den lilla staden Paros sydost om Jarum. Trots att familjen inte var särskilt rik och eller hade en särdeles god exaktorsbefattning höll man sig för mer än andra, och folk lät dem hållas, för familjen hade kontrollen över de kejserliga skatterna.

Andros hade en god uppväxt och som tredje sonen blev han smått bortskämd. Hans äldre bröder tvingades slita hårt för att lära sig vad deras far förväntade sig, men för Andros var det hela tiden bestämt att det skulle bli klostret, och Andros taktik var att ha det så trevligt som möjligt innan dess. Det var först vid drygt 16 års ålder som Andros slutligen skickades till kloster, eftersom han under en tid arbetat för fadern (även om inte mycket av arbetet uträttades).

Andros skickades till Tyramos, där hans farbror var prior, något som både var familjens stolthet och skam (det senare då det visade att familjens huvudnäring som exaktor tydligen inte dög). Andros fortsatte att så gott som det gick undslippa reglerna och leva ett lätt liv. Det visade sig snabbt att det inte var fullt så enkelt i det krävande klostret. Som tur vad fick den gamle Zenos upp ögonen för Andros, och tog honom till sig som lärling. Detta garanterade Andros mindre slavgöra och om inte annat intressantare arbetsuppgifter som också förde lite mer ära med sig. Andros började allt mer foga sig, men fortfarande släppte han inte greppet om det gamla, fria livet.

Personlighet

Andros ser sig som en fågel som inte skall stängas in i en bur. Fullt så dramatiskt är det inte, men Andros är en svårtyglad själ som ständigt söker nya utmaningar och upptäckter. Meningsfulla uppgifter eller självvalda dito har han inga problem med att utföra; oftast gör han det riktigt bra, men påtvingade uppgifter är han en mästare att undslippa. Detta har gjort att han många gånger anklagats för lättja och olydnad, men han har alltid lyckats komma undan, antingen genom att snacka sig fri eller genom att frias av sina två övervakare, farbrodern Cadius eller mentorn Zenos.

Andros är starkt troende, men han ser inte den uppenbara kopplingen mellan tro och att inte förverkliga sig själv (= att lyda regler). Detta skulle vissa påstå vara en olämplighet för en munk, vilket mycket väl kan vara sant. Andros har inte sörjt att klosterlöftet har dragit ut på tiden, även om han inser att det finns få alternativ. Samtidigt vill han inte lämna klostret och missa alla goda människor, all kunskap och samvaro. Han vill inte heller trotsa Daak.

Andros kommer alltid att bidra med ett skratt eller två, låta sig frestas mer eller mindre av de världsliga nöjena, försöka upptäcka nya saker och argumentera för sin rätt, även om han med tiden säkert skulle kunna bli en ganska bra munk.