Akt II är den egentliga inledande akten. Den tar avstamp när karaktärerna, eller åtminstone Yurgans barn/arvtagare, har nått ynglingaåldern (16-18 år) och på allvar kan börja agera och skaffa sig en agenda. Men ”Vi rider samman” är representerar också den naiva och ljuva ungdomen, då allt är möjligt och då alla är tillsammans. Akten bör gå ut på att visa vardagslivet i flocken, med mycket SLP-interaktion och jurtadrama (raunisk motsvarighet till ”diskbänksdrama”…). Man kan ta hur lång tid som helst med denna akt, men det viktiga är att den inte skyndas förbi, eftersom man här etablerar mycket av det som senare kommer sättas på spel. Det är viktigt att ge tid åt att bygga vänskapsband mellan karaktärer och SLP:er.

Allt detta sker också mot bakgrund av ökad politisk intrig – kampen om nästa khaganpost, samt konflikten mellan Akta och Sube samt hur Yurgan hanterar detta.

Synopsis

Den Eviga vindens hord har en åldrande ledare i khagan Auldur av Tjakars och allt fler börjar fundera vem som kommer härnäst. Tjakars och Takil-klanerna har ofta varit de som kämpat om positionen. Men den senaste generationen har sett Takil-klanen olycksdrabbad och Kutlug-klanen betydligt mer framgångsrik – och fruktad. Yurgan lever med detta på sina axlar. Hans högsta önskan är att åter sätta Takil som khagan, men han har inte det politiska stödet. Kutlug, Takils främsta rivaler, stödjer Tjakars och hoppas själva få nästa khaganpost. Yurgan är också för cynisk för att tro att en konflikt mellan klanerna skulle göra något bättre. Alltså väljer han att spela ett politiskt spel, som han dock inte är särskilt bra på. Det förklarar det dilemma han hamnat i med Akta:

Yurgan och Akta

Yurgan, son till Ar, Ran, Tarin, Gal, Töreg, Yurgan, Vankor, Iten …. Tarbatai.

Yurgan och Akta träffades i Auldurs 20:e år som Khagan, på en tingsvecka. Akta var då endast 14 år, men Yurgan fick ett begär och tog henne. Ingen vet om detta var kyligt beräknat av Auldur, eller om han bara lät det ske. I vilket fall insåg han genast att en relation mellan Yurgan och Akta kunde vara nyttig i framtiden.

Yurgan visste inte då, eller lade ingen större uppmärksamhet vid, att Akta var av Tjakars släkt. De två möttes igen nästa år, då hon fött en son. Hon snärjde Yurgan i ord och löften. Yurgan insåg Aktas koppling till Tjakar, men Akta lovade att hålla tyst om deras förhållande, och att uppfostra den unge sonen Ködu. Utåt sett hanteras Ködu som en av Auldurs bastarder.

Akta och Yurgan fortsatte att träffas varje ting, och Yurgan blev så småningom mycket betagen i henne. Samtidigt blev Sube allt mer oregerlig och misstänksam (vilket förhoppningsvis kan komma fram under Akt I – Barndomen). Det slutar med Yurgan möter Auldur, och låter sig övertalas om att ta Akta som andra fru. Yurgan själv vill helst bara döva skulden mot Sube med närheten av en ung och vacker Akta. Yurgan lovar också, halvt om halvt, att när tiden är rätt erkänna Ködu som sin son och arvtagare när tiden är den rätta. Yurgan slits mellan sin kärlek till Ködu och Akta, och sin tilltro till sin egen arvtagare (i vår berättelse Gal) som näste khan, men han lät Ködu vara hos Tjakars tills vidare för att inte orsaka problem i klan Takil. Men han visste att han bara sköt problemet på framtiden.

Akta flyttar till Yurgans flock, vilket förstås mångdubblar spänningarna till Sube. I framtida möten mellan Auldur och Yurgan uppstår visst samförstånd. De kommer överens om att låta gudarna avgöra det rätta och bad så slutligen ihanan av klan Ydja att tolka tecknen.

Ungefär där börjar Akt II. Den kan börja tidigare, eller senare. Det viktiga är att vi vet vilka händelser som i bakgrunden leder till Akt IIs klimax.

Händelser under Akt II

Akt II är till för att pröva det rauniska vardagslivet. Akten kan fortsätta precis så länge som man önskar, men det kommer falla sig naturligt att spänningarna ökar: Yurgan pressas av Auldur och Akta, Sube försöker vända sina söner/döttrar mot detta, och dessa kommer i sin tur förmodligen hungra efter makt eller spänning. Det är helt okej om Akt II stundtals känns som tristess – det visar på den tristess en yngling kan uppleva i en flock tillsynes utan tydlig framtid. Att en karaktär gör något överilat eller riskabelt är helt i linje med vad vi vill åstadkomma.

Akt II bör inledas genom att knyta ihop barndomen. En återförening är perfekt för detta, om karaktärerna aldrig splittrades under barndomen så kan man lösa det genom att exempelvis en statist från barndomen återkommer från främmande land, eller något annat som markerar en ny period i flockens historia.

Förslag på händelser/scener:

• Jakten: Karaktärerna bjuds med på en rejäl långjakt. Det är en klassisk prövning. Det finns möjlighet att krydda med god portion symbolik, exempelvis järtecken, sällsynta bytesdjur (”den vita hjorten”) eller platser (”Andarnas dal”). De kan komma bort från huvudflocken eller rida vilse. Och de kan givetvis överfallas av vilda djur och monster – slätterna hyser exempelvis pantheror. Slutligen så kan man involvera konkurrerande klaner – de kan tävla om att få samma djur, eller så är de uttalande fiender med mål att kidnappa Yurgans söner!

Todo (även för senare akter?)

• Tillfångatas av en främmande hord, exempelvis Kutlug, under en ritt på egen hand. De vill byta de fångade mot tidigare tillfångatagna Kutlug-kvinnor. Kanske lyckas karaktärerna fly på egen hand, eller kanske de räddas av ett mindre uppbåd.
• Hela eller delar av klanen är på färd till nytt bete, med många tunga vagnar och varor. En fiendeklan, eller en panthera-flock, närmar sig och de tvingas besluta sig för att offra sina tillgångar, kanske också några i sin familj, eller att sätta familjen på hästarna och själva försvara utrustningen till fots.
• Ett antal krigare går över till karaktärernas klan, efter att ha blivit dåligt behandlade i sin egna. En vecka senare anländer den andra klanens khan och begär få krigarna tillbaka. Seden lär att varje raun är fri att själva välja klan. Skall karaktärerna försvara de nyanlända eller behålla freden genom att ge dem tillbaka?

Början till slutet av Akt II

Klan Ydja låter innan tinget i 31:e året av Auldur leverera sitt budskap till Tjakars och Takil med budbärare. Profetian de sett i järtecknen är: ”Takils ätt skall falla, återföds i gryningen”. Yurgan tar detta mycket hårt, medan Akta försiktigt tackar gudarna. Akta försöker i hemlighet övertala Yurgan att han måste sätta deras son Ködu som ny arvtagare, endast på det sättet kan han undvika Takils fall – en förening med Tjakars. Yurgan blir alltmer tungsint medan han brottas med

Det kommande sommartinget är då Auldur förväntas höra Yurgans beslut. Som säkerhet låter han eventuellt hämta Akta – för att ha en hållhake på Yurgan. När det är dags för tinget har Yurgan plågats länge inombords. Hans ilska går ut mot Sube och sin omgivning medan han förgiftats av Aktas ord. Han ser ingen ärofull utväg ur dilemmat. Han målar upp scenarior for sitt sinne då sönerna ställer till med konflikt i klanen – ett säkert sätt att uppfylla spådomen då Takils skulle försvagas. Samtidigt känner han en tilltro och kärlek till sina barn och vill absolut inte att de skall dräpas.

Väl på tinget har dock Auldur tänkt avgöra det hela. Hans plan är att först låta alla höra spådomen direkt från Ydja (”Takils ätt skall falla, återföds i gryningen”). Därefter har han tänkt att visa upp Akta och Ködu (ca 15 år gammal) och proklamera att detta är Yurgans son. Han kommer sedan avkräva Yurgans bekräftande av detta, vilket Yurgan förmodligen motvilligt kommer ge. Auldur kommer säga något i stil med: ”För hordens bästa har vi båda bestämt att Tjakars och Takil skall enas i evig vänskap, med Ködu som kommande khan av Takil”. Vid det laget har Yurgan inte mycket möjlighet att gå emot Auldur.

Givetvis kommer detta röra upp stora känslor. Sube kommer göra allt i sin makt för att stoppa det, om det så är att försöka hetsa sina söner mot Yurgan. I värsta fall gör hon själv slag i saken, exempelvis förgiftar eller förbannar Yurgan, men försök då se till att det är sönerna som får skulden! Kom ihåg att tinget har tingsfrid, så att döda någon annan är förenat med att man blir rättmätigt byte för alla rauner på slätten. (Läs gärna krönikan Ödestinget för en beskrivning hur detta spelades ut för oss!).

I vilket fall kommer karaktärerna plötsligt finna att Yurgan och kanske resten av Takil har vänt dem ryggen, att Sube har blivit en obekväm allierad och förstås att Kutlug och Tjakars tar varje chans att nu kräva makt på deras bekostnad. Ingen vill ha ett antal rättmätiga arvingar kvar som kan kämpa om makten. Slutpunkten vi vill nå är att karaktärerna tvingas fly eller jagas från tinget. Här fyller profetian återigen en viktig funktion. Att Takil ska återfödas i gryningen torde betyda att karaktärerna skall ta sig österut, till det mytomspunna och okända Gryningens land. Det finns stark symbolik i detta. Och Sube kan hjälpa karaktärerna att fly, och ge dem kontakt med klan Od som allierade. Klan Od låter sig sällan dras med i de politiska spelen, och de har en uråldrig ed till Takil att skydda Takils khan (när vi spelade var en av karaktärerna Ods utsända livvakt).

Akt II skall sålunda sluta med att karaktärerna tvingas fly österut, med Kutlug och andra fiender hack i häl! Vad som kanske för en stund kändes som en ljus framtid för de unga karaktärerna förbyts nu i total misär!