Tzorza Harazmel iz Mzian iz ret Ciremelo
Utseende
Kropp
Harazmel är en en ganska kraftig och inte allt för lång man som uppnått den respektabla åldern av fyrtiosex år. Han har med åren lagt på sig en hel del extra hull och väger närmare etthundra kilo. Trots att han inte har någon stor ölmage eller liknande ser man tydligt på hela kroppen att kilona finns där. Intrycket förstärks ytterligare i och med att han är kortväxt, speciellt för att vara cirefalier. Han är knappt en meter och sjuttio centimeter.
Han har också med tiden lagt sig till med ett stort men välansat svart helskägg. Sitt axellånga lika svarta hår har han vanligtvis bakåtkammat eller i vissa situationer i en hästsvans, om det är mer praktiskt. Ansiktet avgränsas tydligt av skägget och håret. I ansiktet märks tydligt en ganska stor näsa, lite runda kinder och två buskiga ögonbryn ovanför blå ögon. Dessa drag är hemskt nog inte helt typiska för en cirefalier.
Klädsel
Normal klädsel för Harazmel är en vit toga med en vit tunika under. Denna klädsel är den han använder som tzorza vilket han praktiskt taget har varit konstant större delen av sitt liv. Vid mer högtidliga tillfällen är togan något utsmyckad och har en slags rangsymbol på axeln. Till denna klädsel bär han i praktiken alltid sandaler. Om vädret inte tillåter sandaler använder han någon form av enkla stövlar. Han bär alltid en ring i vänster öra som symboliserar Cirzatemplets fem grundpelare utöver den familjering han givetvis bär i höger öra. Det händer också att han bär smycken, vanligtvis halskedja och armlänkar.
Röst
Harazmel har en stark och välmodulerad röst när han höjer rösten för exempelvis välsignelser och vid undervisning. Han har en betydligt mjukare, något mer tankfull och avvaktande röst vid tal i normal samtalston. Somliga kan uppfatta Harazmels tal som något omständigt eller sävligt.
Bakgrund
Barndom
Jag föddes och växte upp på ett stort gods, lantligt beläget en bit norr om Ciremelo. Mina första år var som för vilken ung pojke som helst. Från att jag kunde gå flängde jag runt på vårt gods och försökte hjälpa far eller min bror med vad de gjorde. Jag sprang i köket och nallade kakor och drog mor i kjolen och var redan på den här tiden ganska rund om magen. Hela tiden försökte jag vara som min bror. Han var alltid så duktig, och jag såg upp till honom. Precis så ville jag bli, det var jag säker på. Jag umgicks ofta med en pojke i grannskapet, Vanetzicon hette han. Han var min bästa vän under den här delen av livet.
När jag var sju år tyckte min far att jag var mogen att börja tjänstgöra i byns tempel. Jag var lite ledsen över att behöva lämna livet på gården, i början saknade jag min bror och Vanetzicon jättemycket. Men jag lärde mig ganska snart att tycka om det. Jag gick som lärling hos en snäll gammal tempelman. Penzior tror jag bestämt att han hette. Jag lärde mig om Cirza, om de fem pelarna som talar om hur man skall leva och att ta hand om de dagliga sysslorna i templet. Detta var mitt liv i nästan ett och ett halvt år tills min läromästare gick bort.
Efter att Penzior hade gått bort, blev jag satt som lärling till en mer tillbakadragen, råttliknande man vid namn Azit. Han skulle lära mig skriva med bokstäver. Men när jag inte lärde mig vad jag skulle tillräckligt snabbt straffade han mig. Han slog mig ofta fastän jag ingenting gjort, jag ville bara därifrån.
Jag tog kontakt med min far, men han sade att jag skulle lära mig tids nog. Att jag inte skulle se slagen som en bestraffning, de skulle tvärt om sporra mig att arbeta fortare. Alltså uthärdade jag slagen. Men efter ett tag gjorde mycket mer än att slå mig. Han förgrep sig på mig. Det hände inte regelbundet, ibland ofta, ibland mycket sällan. Jag kände en stor skuld för denna bestraffning. Det var ju givetvis mitt eget fel, min far hade ju givetvis rätt. Om jag bara lärde mig själv fortare, skulle det inte hända. Jag sporrade mig själv att lära mig fortare och fortare. Men det hjälpte inte. Övergreppen fortsatte, mitt liv blev mörkare och mörkare.
Jag vet egentligen inte hur länge detta pågick, de flesta av mina minnen från den här perioden är ganska dimmiga. Jag vet inte ens varför jag fick resa bort från byn till huvudstaden Ciremelo. Inte heller minns jag min första tid där. Så småningom blev dock min tillvaro bättre.
I Ciremelo fortsatte jag min träning i språk och teologi. Jag var vid det här laget fjorton år, och jag hade inte längre någon regelbunden kontakt med min familj. Samtidigt som jag nu trivdes bra med mitt tempelliv, saknade jag ändå Vanetzicon och de där hemma. Jag tänkte dock i ärlighetens namn allt mindre på dem. Det kändes som om templet var mitt hem nu.
Jag försökte fortfarande lära mig allting så fort som bara var möjligt. Jag blev uppmärksammad just för detta, och det kändes bra, som ett erkännande. Jag började inse att vad min andre läromästare gjort varit bra för mig. Han hade sporrat mig att lära mig fort, precis som min far hade sagt. Jag började mer och mer fundera på varför jag egentligen tyckt illa om mannen.
Tempelman
Över tio år av mitt liv tillbringade jag i Ciremelos tempel. Vid 20 års ålder blev jag vigd till tempelman. Jag var nu ”vellmaer Harazmel”. För första gången i mitt liv var jag nu någonting. Jag var inte bara en pojke, jag var en av Cirzas tjänare. Efter fem år som tempelman fick jag dessutom möjligheten att tjänstgöra som tempelman ombord på ett stort handelsskepp som seglade mellan Jargiska kejsardömet och Ciremelo.
Jag var mycket entusiastisk när jag gav mig ut på mina första resor. Men förmodligen hade det skyddade livet inom templets murar gjort mig en aning naiv. Jag förstod inte att inte alla var som vi. Jargerna var så primitiva. De framstod rent ut som dumma.
Jag arbetade på skeppet i tre år innan jag åter slog mig till ro i Ciremelo. Där fortsatte jag att studera, nu främst historiska skrifter och Tzorlack angående folkslag och länder. Jag sökte svar på de frågor som dykt upp i mitt huvud under mina resor till Jargien. Genom mina studier av Tzorlack lär jag mig även Tebramad, det språk på vilket Tzorlack är skriven.
Så småningom får jag egna lärlingar. Det känns lite ovant till en början, men jag kommer in i rollen efter några månader. Jag ville ge dem samma sporre jag själv fick i den åldern, och älskar med dem. Speciellt kom jag att gilla en pojke vid namn Pirz som var en mycket skärpt och lärde sig snabbt. Jag tror att anledningen till att jag gillade honom var att jag såg mig själv i honom. De flesta av dessa gossar vet jag inte var de har tagit vägen idag, men Pirz har enligt vad jag förstått börjat en mycket fin karriär inom templet. Jag har dock inte träffat honom på några år.
Tzorza
Vid 33 års ålder blir jag upphöjd till Tzorza. Jag var lite besviken över det faktum att detta inte kändes lika uppmuntrande som min tempelmannavigning. Min far blev dock mycket nöjd, när budet om mitt avancemang nådde honom, och det gläder mig storligen.
Jag fortsätter att studera Tzorlack men begränsas något av att få andra forskade på samma områden som jag själv. För att söka fler med samma inriktning sökte jag mig till Cirza Falz för att där studera Tzorlack och kunna utveckla mina tankar mer ingående.
Expeditionen
Vid 46 års ålder får jag ett oerhört hedersamt uppdrag av självaste Ciremaliz Penrin Tzorzaziir. Jag skall under en kommande tid leda en expedition vars syfte är att bevisa den faliska rasens storhet. Till min hjälp har jag fått en grupp experter inom olika områden. Till min stora förtjusning är en av de expeditionens deltagare min barndomsvän Vanetzicon som kommit tillbaka från en längre tid i Gordrion.
Även om jag inte ser honom särskilt ofta ser jag fortfarande Vanetzicon som en god vän. Det var med honom jag sprang runt som barn, och vid de få tillfällen jag var hemma från templet försökte jag alltid se till att träffa honom.
Relationer
Familj
Jag själv är inte gift och har inte några barn. Mina båda föräldrar är döda och min familj består idag av min bror och hans familj.
Min familjs gods där jag växte upp är beläget norr om Ciremelo och består av 24 hektar mark. Godset gav under min uppväxt familjen goda inkomster. Vi hade allt vad vi behövde och en del lyx däröver. Min familj hade ett mycket gott rykte. Under de sista åren av min fars liv och efter hans död drivs familjegodset vidare av min bror. Han har drivit det mycket framgångsrikt och även utökat det. Han är en av de mest betydelsefulla personerna i byn och när han talar, lyssnar folk.
När jag var 32 dog min mor. Hon hann fylla 54 år innan hon dog i en lungsjukdom. Hon bar på sjukdomen i närmare ett år innan den slutligen tog hennes liv. Sex år senare, när jag var 38 dog även min far i en ålder av 63 år. Han var en gammal man och nöjd med att se sina söner växa upp och lyckas väl med sina respektive yrkesbanor. Han var inte minst mycket stolt över mig och mitt avancemang inom templet. Vid den här tiden var jag Tzorza i Ciremelo.
Ibland är jag lite ledsen över att jag inte fick tillbringa mer tid med min familj. Jag försvann från godset när jag var en pojke och var sedan där några enstaka veckor per år.
Kärlek
Jag har inte haft något långvarigt öppet förhållande. Jag har till och från haft relationer, uteslutande med unga män. Jag skulle dock vilja placera mitt förhållande med Pirz som det för mig emotionellt mest viktiga. I stor utsträckning liknar pojken mig själv och han är mycket ivrig att lära sig.
Under de senaste åren har jag dock inte haft någon längtan efter en relation. Jag har kommit att trivas mycket bra med forskartiden, då jag får all tid jag behöver för mig själv att tänka igenom saker.
Expeditionen
Dessa beskrivningar är skrivna under kampanjens gång.
Vanetzicon
Vanetzicon är en man jag uppskattar att ha i min närhet. Situationen blir ju lite speciell, då jag umgåtts med honom redan som barn. Det väldigt många år efter det där vi inte umgicks och därför blir återseendet nu desto gladare. Jag känner det också som att vi är i ungefär samma stadie i livet.
Han må ha större behov av världsliga nöjen, men jag kan ju samtidigt inte klandra honom. Han har valt en helt annan bana genom livet och där lyckats mycket väl, all heder åt honom för det. Dessutom har han ju hjälp expeditionen mycket vid flera tillfällen och hans kontakter med Temiranz kan komma nog så väl till pass.
Framförallt under och efter händelserna i skogen känns det som att vi kommit varandra närmare. Jag tror att en del av den vänskapliga närhet vi hade som barn hittat tillbaka.
Jag får dock öka pressen på Vanetzicon för att se till att han byter ut sin odrägliga livvakt. Nog för att hon fungerat väl som en sådan precis som han påpekar, men hon passar rakt inte in i denna expedition.
Tzilan
Vår kirurg Tzilan är en man jag förmodligen normalt inte skulle umgås med. Han är är onekligen mycket kunnig inom sitt område men saknar de kvalitéer jag uppskattar och verkar väl högdragen i sitt sätt.
Inte desto mindre är han en viktig del av expeditionen, så jag får uppträda korrekt mot honom.
Nerzelan
Historikern Nerzelan är en person jag inte helt lärt känna ännu. I expeditionen har han hittills varit tämligen annonym. Vid de tillfällen jag pratat med honom om expeditionen och dess mål har han låtit både intresserad och insatt och jag både hoppas och tror att vi får stor använding för honom.
Hans romans med den jargiska kvinnan var dock ett snedsteg. Hade det fortsatt mycket längre hade jag nog fått ta upp saken med honom. Nu löste ju sig det problemet av sig själv.
Lezhari
Lezhari är precis lika plikttrogen som man kan förvänta sig. En bättre säkerhetsansvarig för vår expedition hade inte Cirza själv kunnat välja. Det känns tryggt att ha någon i gruppen man till fullo kan lita på, vars lojalitet man inte behöver ifrågasätta.
Zhaza
Denna ogudaktiga kvinna börjar jag få allt svårare för att tolerera. Hon har inte gjort mycket mer än att smäda Cirza och ställa till problem under sin tid i expeditionen. Vore det inte för att Vanetzicon anställt henne skulle jag sett till att hon fått ångra sina handlingar i långt större utsträckning.
Personlighet
Intressen
Min huvudsakliga tjänst i Cirzatemplet är som forskare och jag tillbringar större delen av min tid med olika forskningsprojekt. Främst intresserar mig frågor kring den faliska rasen och dess relation till övriga folkslag. Det är detta som driver mig att fortsätta söka, att jag vill söka klarhet i förhållandet mellan Mundanas raser.
Jag deltar inte speciellt ofta i festligheter, jag anser att en Tzorza har plikter som är viktigare än världsliga nöjen. Jag försöker dock då och då hinna med att spela en omgång kungsbräde när jag har en god vän att spela med. Spelet ger en mycket god träning av tankeförmågan, något som jag själv kan ha nytta i under studierna. Jag uppskattar också en lugn pratstund med en bildad, likasinnad människa.
Mentalitet
Jag är nästan alltid lugn och allvarlig men är inte svår att tala med. Jag tror att jag utstrålar ett visst lugn. Detta lugn kommer från det faktum att jag vet att jag har Cirza bakom mig i mina handlingar. Ingen styrka kan vara större än så. Jag blir också ytterst sällan arg, då jag anser att den ilska inte tillför människan något gott.
Jag har svårt för människor som har överdrivna leenden eller som hela tiden måste hävda sig. Därför kommer jag oftast inte överens med försäljare i allmänhet.
Jag ber alltid en kort bön innan jag beger mig in i okända hus eller anländer till okända platser. När jag göra detta vet jag att jag har Cirza med mig, vad som än händer. Detta till trots håller jag mig gärna inomhus under natten. Jag anser att det är den tid då Cirza avsåg att man skall sova. Tydliga tecken eller onda omen kan göra mig något orolig.
Vanliga fraser
Harazmel använder sig ofta av något komplicerade meningar i stil med:
”Det är ju förvisso tämligen uppenbart att…”
”Det är ju inte så att jag på något sätt betvivlar det ni säger, men…”
Funderingar
De frågor som driver mig att fortsätta söka efter svar är frågor såsom; varför finns det olika raser och olika gudar? Vad är det som verkligen skiljer oss från de lägre stående. Hur kan svaret på den frågan vara så uppenbart men ändå så dolt?
